Ursulas undringar: Rynkor, begravningstal och konsten att leva

Ursula Rundin, utbildad journalist och tyresöbo sedan 20 år. Ursulas stora intresse för människor och det mänskliga mötet, kombinerat med hennes nyfikenhet, gör att hon gärna berättar om det vardagliga livet i Tyresö.

Kanske borde man fortsätta att fira varje levnadsår. För
en dag tar de slut. Obönhörligen och ofattbart – men den
vägen ska vi alla vandra.
De här tankarna slog mig häromdagen när jag insåg att jag, vid
fyllda 58 år, fortfarande lär mig nya saker. Visst, jag pluggar just
nu och lär mig nya saker varje dag – och det är härligt. Men det
här var något vardagligt. Kanske något om matlagning. Och jag
minns att jag tänkte:
”Tänk att jag skulle behöva bli 58 år innan jag lärde mig detta.”
Det finns något trösterikt i det. Att man fortfarande kan överraska
sig själv.
I Sverige råder ett märkligt ungdomsideal. Ingen vill egentligen
se äldre ut än 35. Vi tar hjälp av botox, bantningssprutor, fettsugning,
syror och krämer som lovar oss ett nytt ansikte på tre
veckor. Som om rynkor vore ett personligt misslyckande snarare
än ett bevis på att man faktiskt levt.
Och särskilt kvinnor förväntas nästan smyga med sin ålder.
”Man frågar inte en kvinna om hennes ålder.”
Varför egentligen? Vad är det som ska döljas? Är det kvinnans
olika livsfaser? Fertiliteten som en dag upphör? Klimakteriet,
som fortfarande behandlas ungefär som om det vore en hemlig
sekt man bara viskar om bakom stängda dörrar?
Det är märkligt ändå, att något så naturligt kan omges av så mycket hysch-hysch.
För några år sedan gick jag en kurs i personlig utveckling. En av deltagarna fick i uppgift att skriva sitt eget begravningstal – så som hon föreställde sig att det skulle låta den dag hon inte
längre finns.
Jag minns fortfarande hur hon stod där och läste. Rösten darrade.
Tårarna rann.
Och ändå förstod man att uppgiften inte handlade om döden
egentligen. Den handlade om livet.
Om hur man vill bli ihågkommen.
Om vilka spår man lämnar efter sig.
Om vem man varit för andra människor.
Vad skulle människor säga om oss den dag vi inte längre finns
kvar? Skulle de tala om hur slät vår panna var? Hur unga vi såg ut?
Förmodligen inte.
Kanske skulle de minnas att vi fick dem att skratta. Att vi lyssnade.
Att vi brydde oss. Att vi gjorde livet lite lättare att bära
ibland.
Tanken är egentligen ganska befriande.
Jag tänker ibland på hur mycket energi vi människor lägger på
att försöka stoppa tiden. Hår ska färgas, kroppar korrigeras och
ansikten slätas ut. Samtidigt vet vi ju att tiden ändå alltid vinner
till slut. Kanske vore det skönare att istället bli vän med sina år.
Att se dem som årsringar snarare än skavanker. För varje rynka
berättar ju faktiskt att vi har varit här. Att vi älskat, oroat oss,
skrattat, kämpat, förlorat och fortsatt ändå.
Och kanske är det först när man vågar tänka på att livet faktiskt
tar slut som man också börjar förstå värdet av att verkligen
leva medan det pågår.
Vad tror du?
Ursula Rundin