Jag har funderat en hel del på det här med att åka tåg. På 80-talet kunde jag resa direkt från Stockholm till Paris med något enstaka byte. Jag minns hur man på den tiden gick fram till en lucka på Centralstationen för att köpa sin pappersbiljett. Jag minns också att jag fick pollettera en eller ett par väskor i och med att jag skulle vara borta i ett år och hade packat ner hela min garderob (!).
Sedan hände något. Flygresorna blev billigare, fler och fler tog hellre flyget än tåget. Avregleringen av båda branscherna har antagligen påverkat hur vi svenska valt färdmedel, åtminstone när vi ska resa utomlands. Men medan lågprisflyget gjorde att vi glatt började flyga mer, blev förändringen fatal för tågbranschen. I alla fall känns det så tycker jag. Snabbspola fram drygt trettio år och nu är det världens mest omständliga procedur att boka en utrikes tågbiljett. Det måste till speciella resebyråer som hjälper dig att boka, eller speciella appar eller webbsidor, som inte är självklara att hitta. För mig är det gåtfullt att någonting som under tidigare årtionden gick så lätt, har blivit så svårt några årtionden senare? Och nu i klimatkrisens tidevarv har det blivit bråttom också. Kunderna, inklusive undertecknad, vill att tågen ska vara lika enkla att boka som flyget. Det tillsätts utredningar som ska skynda på utvecklingen, men ändå går det trögt. Många operatörer, däribland svenska SJ, vill inte släppa in konkurrenter i sina bokningssystem, vilket skulle ha underlättat för oss konsumenter. Man vill bara skrika: Gör om, gör rätt! Klimatkrisen väntar inte – vi måste börja resa mer klimatsmart NU! Eller helst igår, faktiskt. Hur svårt ska det vara att besluta att det gemensamma språket för tågtrafiken ska vara engelska, precis som det är i flygtrafiken?
När jag har gjort research för den här krönikan för att verkligen försöka ta reda på vad som hände under de här åren när jag också var en av dem som mest flög dit jag skulle – och inte tänkte så mycket på det eftersom flygskam och klimatkris då inte var uppfunna – så har jag dels sökt bland äldre artiklar och faktasammanställningar och poddar för att försöka förstå hur vi kunde hamna så snett idag. I en text av Per J Andersson, journalisten som startade tidningen Vagabond, som skrevs så sent som i februari i år, står att läsa att SJ ändå behöll sin utrikesbokning ända fram till 2014. Alltså nästan in på våra dagar har det gått att boka tågresa till utlandet via SJ! Jag undrar hur man på SJ och andra instanser tänkte när man som Per J Andersson skriver ”lade ner utlandet” 2014? Var det kostnaden för att införa ett digitalt bokningssystem som avskräckte? Hade man inte börjat prata om flygets och andra sektorers påverkan på klimatet 2014? Mina frågetecken om hur det kunde bli så tokigt är lika stora nu som innan jag började skriva den här krönikan. Någon från SJ eller annan ledande samhällsfunktion som kan upplysa mig varför vi så totalt svek tåget i jakten på att komma ännu längre bort, ännu snabbare?
Hur det gick med min utlandsvistelse på åttiotalet? Jo, det gick bra att ta tåget till Paris, att bo där i ett läsår, och sedan ta tåget raka spåret hem igen. En resväska fick jag pollettera på Gare du Nord i Paris när jag bytte boende efter halva tiden och flyttade in under en takås i åttonde arrondissementet. Vad som i övrigt hände under vistelsen i Paris? Ja, se det är en helt annan historia.
Ursula Rundin