Krusboda firar 50 år med historia och nya porträtt

Det är lördag den 11 oktober och det är full fart i Tyresö centrum. På inomhustorget har människor samlats framför stora planscher fyllda med bilder på byggarbetsplatser, lekplatser och färgstarka hus. På en annan vägg möts besökaren av nytagna porträtt av dagens krusbodabor. För femtio år sedan var det här området bara skog, stigar och en liten sjö – i dag är Krusboda ett av Sveriges största samfälligheter och en självklar del av Tyresös historia.

Den här helgen uppmärksammas jubileet med två utställningar: kommunens historiska ”Krusboda 50 år – en tillbakablick” och fotoutställningen ”Krusbodingar”, skapad av redaktionen bakom lokaltidningen Krusboda Kontakt.

När byggandet av Krusboda tog fart i slutet av 1960-talet var Sverige mitt i den stora samhällsomvandlingen som följde på miljonprogrammet. Lena Guthe vid Tyresö kommun, berättar hur det hela började.

– 1965 tog regeringen beslut om miljonprogrammet. Det kom att påverka utvecklingen i Tyresö ofantligt mycket. Förutom byggandet av Bollmora började kommunen expandera med flera nya bostadsområden.

Området som i dag är Krusboda var då ett kuperat skogsparti med stigar och en liten sjö, Lilla Barnsjön. Det fanns ingen bebyggelse – bara natur. Men med den nya lagen Lex Bollmora, som tillät allmännyttiga bostadsbolag att bygga utanför den egna kommunen, öppnades möjligheten att utveckla området.

– Under mitten av 1970-talet byggdes Krusboda ut till ett av norra Europas största radhusområden, berättar Lena Guthe. 1972 konstaterade man att Krusboda var Tyresös riktiga mönsterområde – så skulle framtidens bostadsområde se ut. Det skulle vara välplanerat med gångvägar, skola, förskola, gymnastiksal och påkostade lekplatser – något som inte alls var en självklarhet då.

Det blev ett område präglat av sin tid: färgstarka hus i orange, gult och lila, trafikseparering med gång- och cykelvägar skilda från biltrafiken, och generöst med grönytor, skolor, lekplatser och service.

– Den sociala ambitionen var hög, säger Guthe och citerar ur en samtida artikel i Tidskriften Arkitektur:
”Stadsplaneringens och arkitektens viktigaste uppgift är att skapa samhörighet och gemenskap och påverka oss till en öppnare, vänligare och hjälpsammare attityd.”

Hon skrattar till:

– Det är en fin tanke, och kanske något som fortfarande lever kvar i Krusboda.

När gemenskap var en självklarhet

Ett av kännetecknen för Krusboda var att det byggdes med människor i centrum. De första åren var det en plats fylld av barn, föräldrar och nyinflyttade familjer i samma livssituation.

Fotografen Peter Eriksson, som är född och uppvuxen i området, minns det tydligt.

– Man hade kompisar överallt, säger han. Det var bara att springa mellan husen, dörrarna stod alltid öppna. Om en dörr var låst betydde det att ingen var hemma – annars gick man bara in.

Efter några år på annat håll flyttade Peter tillbaka. I dag bor han åter i Krusboda med sin familj och har blivit något av områdets egen dokumentatör. Sedan tio år tillbaka är han redaktör och formgivare för lokaltidningen Krusboda Kontakt.

– När jag märkte att det inte gjordes så mycket för att uppmärksamma Krusbodas 50-årsjubileum tänkte jag att jag får göra något själv, berättar han. Jag är ju fotograf, så jag ville skapa en fotoutställning som handlar om människorna här – för de utgör ju själva området.

Resultatet blev ”Krusbodingar”, en samling porträtt på drygt trettio personer som bor eller verkar i Krusboda. Utställningen visades för första gången vid invigningen i Tyresö centrum den 11 oktober.

– Jag tycker att det blev väldigt fint, säger Peter. Det är roligt att se både äldre och yngre besökare stanna till och känna igen sig i bilderna.

”Ett medelklassghetto – på gott och ont”

När Peter beskriver dagens Krusboda gör han det med både värme och självdistans.

– Jag brukar skämtsamt kalla det för ett medelklassghetto, säger han. Det var väldigt medelklassigt på 70-talet, och det är det nog fortfarande.

Han berättar hur befolkningen har förändrats, men också hur tryggheten och närheten finns kvar.

– Det är ett område där barn fortfarande kan gå till skolan utan att korsa en väg. Det är något speciellt.

Samtidigt menar han att samhällsutvecklingen gjort att engagemanget i de lokala samfälligheterna inte är lika starkt som förr.

– Jag tror att folk idag inte alltid förstår vad en samfällighet är. Det är egentligen väldigt demokratiskt – vi som bor här bestämmer tillsammans – men man måste engagera sig.

Han ler:

– Annars får man acceptera de beslut som fattas.

Namn med mystik – vad är egentligen ”Pärlröksgången”?

Den som promenerar genom Krusboda slås ofta av de poetiska namnen på gångarna och vägarna: Björnmossegången, Lummergången, Renlavsgången och den något märkliga Pärlröksgången. Namnen har blivit en del av områdets själ, men få känner till hur det egentligen kom till.

Lena Guthe, vid Tyresö kommun, berättar att hon själv blev nyfiken.

– Vi får ibland frågor om de där namnen, säger hon. Och särskilt om Pärlröksgången. Jag visste inte själv vad det betydde, så jag började forska.

Hon tog kontakt med biologer, språkhistoriker och kollegor – men ingen visste vad ordet syftade på. Till slut fick hon svaret av en äldre kollega på kommunen.

– Det visade sig att namnet helt enkelt är påhittat, berättar hon. Det var Anna-Lisa Tunevi, gift med en kommunal tjänsteman på den tiden, som tyckte att det lät fint och gav vägen det namnet.

Så blev ett fantasifullt ord till en del av Krusbodas historia.

– Jag tycker det är rätt underbart, säger Lena och ler. Det säger något om tidsandan – att man vågade leka med språket och skapa en egen identitet för området.

Att döpa gångarna efter naturen var också en medveten symbolik. Krusboda byggdes ju mitt i den tidigare skogen, och det var viktigt att den gröna karaktären skulle finnas kvar – inte bara i landskapet, utan också i språket.

En del av Tyresös själ

För kommunen är jubileet mer än ett firande – det är också en chans att påminna om hur Tyresö växte fram.

– Det är spännande att se tillbaka på hur det gick till, säger Lena Guthe. Fast det bara är femtio år sedan känns det som en annan tid.

Hon berättar att kommunens vandringsutställning fokuserar på den första tiden, på människorna som flyttade in, och på visionerna som formade området. Utställningen kommer under hösten att visas på flera platser i Tyresö.

– Vi har fått så många roliga samtal från Krusbodabor, säger hon. Det märks att området betyder mycket för många.

Och så avslutar hon med en uppmaning:

– Tyresöarkivet är vårt gemensamma minne. Har man gamla familjebilder eller dokument från Krusbodas första tid får man gärna höra av sig. Utan arkivet skulle vi inte kunna minnas på det här sättet.

Ett levande fotoalbum

När eftermiddagen går mot kväll strosar besökarna vidare mellan bilderna i centrum. Barn pekar på de nytagna porträtten, äldre känner igen gamla vyer. Femtio år har gått sedan inflyttningen – men Krusboda lever vidare som något mer än ett bostadsområde.

Det är, som Peter Eriksson uttrycker det, ”ett barn av sin tid – en del av miljonprogrammets historia, men i radhusform”.
Och kanske är det just därför Krusboda känns så levande än i dag.

Ett område byggt på idéer om gemenskap, trygghet och närhet – som efter ett halvt sekel fortfarande berättar något om vilka vi är.