Konstrundan 2025: Ewa målar vardagen från Marrakech till Trollbäcken

I bottenplan av Tyresö View, med utsikt över Stadsparken, ligger Ateljé och Galleri Ewa. Här arbetar konstnären Ewa Kinnunen – en av deltagarna i årets Konstrunda Tyresö. Bland penslar, collage och resminnen berättar hon om skapandet, naturen och varför konstrundan betyder så mycket för Tyresö.

Det är stilla i ateljén, men på väggarna pulserar färgerna. Akryl, collage och gouache möts i lager av ljus och struktur. Här finns spår av Marrakech och Dakar, av Kreta och Tyresös skogar. Ewa Kinnunen berättar med värme om hur hennes resor och hennes hemtrakter vävs samman i skapandet. Ewa har bott i Tyresö sedan 2011, men är uppvuxen i Södertälje och Järna. För henne har mötet mellan olika platser och ljus alltid varit en källa till inspiration.

– Det är mycket natur i det jag gör. Vi bor i Trollbäcken, och naturen där betyder mycket för mig. Den orörda naturen, de mörka mossfärgerna, ljuset som skiftar. Det påverkar allt jag målar.

Naturen i Tyresö är inte bara en plats – den är en stämning, förklarar hon. Under sommaren ställde hon ut sina naturbilder i Bollmoradalens kyrka.

– Det var fantastiskt att visa dem där. Det blev nästan som att naturen själv flyttade in i rummet.

Färgerna från världen

Men i ateljén ryms mer än Tyresös skogar. En del av hennes verk är inspirerade av resor till Marrakech, Dakar och Kreta – platser som lämnat starka avtryck.

– Marrakech var egentligen en slump. Jag ville ha värme i december. Men jag föll pladask – in love – med den staden. Den är helt magisk. Jag brukar inte tappa ord, men när jag ska prata om Marrakech gör jag det. Det är ett myller av färger, dofter, röster. Samtidigt är det stilla – går man in i riaden där vi bor och har kurser, är det knäpptyst.

Hon beskriver kontrasten mellan bullret utanför murarna och stillheten innanför.

– Utanför är det åsnor, barn, försäljare, ljud överallt. Inne i husen är det tjocka väggar, stillhet, bara ljuset som rör sig. Det är nästan overkligt.

Ewa håller upp en målning på fem kvinnor som ser ut att ha en vardaglig konversation. Just det vardagliga är något som hennes konst kretsar kring.

Andra resor är inte lika spontana. Resorna till Senegal har gett henne både motiv och familjeband – hennes svärson kommer därifrån.

– Vi har varit där och hälsat på hans familj, hela släkten. Vi kallade det för livets resa. Det var något alldeles särskilt.

Bilderna från Dakar är mer föreställande, berättar hon.

– Det är lokalbussarna som går i Dakar. Jag har fotat dem i en bilkö och bearbetat bilderna sen. Där målar man inte reklam på bussarna, utan lyckönskningar. ’Må Gud hjälpa dig’, ’Hopp’, ’Vänlighet’. Det är så fint. Det säger mycket om kulturen.

Hon skrattar lite och pekar på en målning där bussarnas färger löser upp sig i collagets struktur.

– Jag jobbar i collage, med akryl och gouache. Jag använder även tidningar – deras Aftonbladet och Expressen, så att säga. Det blir en slags förankring i vardagen. Det är en gest – att låta deras liv och språk få ta plats i bilden.

Vardagens berättelser

Ewa fotograferar mycket på sina resor, ofta diskret.

– I många delar av världen uppskattar man inte att bli fotograferad. Man säger att en bild stjäl en bit av själen. Så jag får fota i smyg, ibland från bilköer. Det blir vardagen jag vill skildra – människor på väg till marknaden, små samtal, rörelser.”

Hon talar varmt om just det: att se det stora i det lilla.

– Jag tycker om att skildra vardagen. Det är alltid vardag, inte uppställda poser. Man får glänta lite på människors liv. Det är det som gör konsten levande.”

Konstrundan – ett gemensamt fönster

Den 11–12 oktober öppnade Tyresös konstnärer sina dörrar för Konstrundan 2025. Ewa är en av de 18 deltagarna, och hennes ateljé i Tyresö View är markerad med nummer 5 på kartan.

– Konstrundan är oerhört viktig. Det är vår chans att möta människor, visa vad vi gör, och skapa ett större sammanhang. Som besökare får man se olika uttryck, olika tekniker. Det är berikande både för oss konstnärer och för alla som kommer.

Men vägen dit är inte enkel. Bakom evenemanget ligger ideellt arbete, samordning och en hel del frustration.

– Det är en fantastisk sak att arrangera, men också komplicerat. Framför allt för att det saknas platser där vi kan ställa ut gemensamt. Vi har en konsthall i kommunen – men vi har inte tillgång till den.

Hon skrattar till, men blicken blir allvarlig.

– Vi tackar Bollmoradalens kyrka som upplåter sina väggar. Men det är ju märkligt att inte konstnärerna i kommunen får två veckor om året i konsthallen. Det borde vara självklart. Det här är en fråga som har pågått i snart tio år.

"Tyresö är en sportkommun – men borde också vara en kulturkommun"

Ewa beskriver frustrationen över den politiska oviljan att förändra.

– Jag upplever att tjänstemännen i kommunen är mer positiva än politikerna. Det är en gåta. De ska ju representera folket. Men det känns som kulturfrågorna inte bärs av någon. Tyresö är en utpräglad sportkommun – och det är bra. Men det borde också vara en konst- och kulturkommun.

Hon jämför med sin uppväxtstad.

– I Södertälje är det både en sport- och kulturstad. Företagarna är med i det, för deras barn spelar hockey och går på musikskola. Det finns en stolthet. Jag förstår inte varför Tyresö inte kan vara likadant.

Hon suckar, men fortsätter.

– Det haltar inte – det är förlamat. Det läggs stora pengar på ishallen, medan ett färdigt konstverk ligger under presenning. Det är pinsamt.

Kyrkan, konsthallen och centrum

Under konstrundan fungerar Bollmoradalens kyrka som samlingsutställningsplats, där varje konstnär bidragit med ett av sina verk.

– Det är en fantastisk lokal, men det är synd att det måste vara så. För vissa konstnärer kan det kännas som en tröskel att ställa ut i en kyrka om man inte är troende. Samtidigt – kyrkan gör det möjligt, och det uppskattar vi.

Mitt under intervjun kommer Karin Wennerberg in i ateljén och berättar att hon länge inte ens visste att Tyresö hade en konsthall. Hon är numera ordförande i Tyresö konstförening.

– Jag flyttade hit 2014 och hade noll koll. Jag jobbar med konst, men det tog flera år innan jag ens förstod att det fanns en konsthall. Den ligger dold. Tyresö centrum borde skylta mycket bättre. Det är en tillgång som de inte använder.

Hon menar att bristen på samordning är en förlorad möjlighet.

– Biblioteket skyltar ju bra. Varför inte konsthallen? Det borde vara självklart att göra reklam för det.

Samarbetet med centrumbolaget är hackigt. Ledningen byts ut ofta vilket gör att det inte går att få till ett långsiktigt samarbete. Samtidigt spelar det också stor roll vem som sitter i ledningen.

Ett levande konstliv – trots allt

Trots hinder, frustration och brist på stöd fortsätter konstrundans konstnärer att driva på. På alla möjliga sätt försöker de att hålla engagemanget levande.

– Kommunens tjänstemän är ofta väldigt hjälpsamma. De förstår värdet av det vi gör. Det är viktigt att lyfta det. Men det behövs en tydlig politisk vilja också – annars stannar allt.

Ewa ser på sina målningar igen. De är både stilla och rörliga, både Tyresö och världen.

– Konsten handlar om att visa vardagen. Att se det lilla, det mänskliga, det som annars inte syns. Jag vill att människor som kommer hit ska känna igen sig, men också se något nytt.

Hon ler.

– Konst handlar om att skapa möten. Det är det jag hoppas Konstrundan gör – öppnar dörrar mellan människor.

Konstrundan sträcker sig över hela kommunen. Uppe vid konstverket, Vattenfalls gamla industrilokal på Granängsvägen, håller ännu fler konstnärer till. Varje rum har ett tema och ansvarig konstnär. Men nuförtiden är det knappast konsten som står i första fokus. Vattenfall har sagt upp kontraktet med hyresgästerna och uttalat att man vill riva den gamla industribyggnaden. Miguel Escribano är en av dem som kämpar för att få behålla sitt kulturcentrum och som också vill ha hjälp från politiker och Vattenfall. Men den statliga energijätten har bestämt sig för att riva, vad som kan komma att ersätta byggnaden är inte klart.