Linus Glanzelius: Störst av allt är tryggheten

Pulsen dunkade och jag kände den metalliska smaken i munnen som bara en rejäl dos adrenalin kan ge. Åk och hämta vår son är du snäll, skrev jag till min fru. Jag hade hållit mig från denna uppmaning i vad som hade känts som en evighet. Innerst inne förstod jag att allt var lugnt. Men jag klarade det inte längre. Jag behövde få en bekräftelse på att vår son var i trygghet.

En ung kille hade skjutits ihjäl på en buss i Tyresö. Det var fullt polispådrag och stora rubriker i alla medier. Jag förde telefonen närmre och läste en gång till. Har det alltså skjutits i vår nya kommun? Själv satt jag på ett tåg i djupaste Småland, på väg hem från ett jobbmöte. Flera timmar hemifrån.

Gärningspersonen var fortsatt på fri fot. Jag började Googla och uppdatera nyhetsartiklarna. Det surrade till i telefonen. Förskolorna hade inrymt. Jag insåg att det var ett bra besked; det gick till som det skulle i sådana här situationer. Och skjutningen verkade ha skett ganska långt från vår sons förskola.

Men jag fick ändå inte ner pulsen.

Jag tror inte att jag är unik. Tvärtom, så är jag nog som de flesta småbarnsföräldrar. Ingen skit ska hända mitt barn. Men min egen fysiska reaktion på den vidriga dödsskjutningen den 25 mars i år, har gjort mig övertygad att frågan om trygghet kan avgöra valet i september.

Då menar jag riktig trygghet. Inte bara tufft snack. Förstå mig rätt. Jag tycker det är helt rätt med höjda straff. Men tryggheten är så mycket större än så. Det är när hela samhället kliver fram och drar en gräns. Ligisterna ska inte styra här, det ska vi: folket!

Nej, det går inte att skydda sig själv eller sin familj från allt otyg i världen. Men det går att bygga trygghet tillsammans med andra – och se till att hindra nästa generations unga grabbar blir ett lätt byte för den organiserade brottsligheten. Det går att prioritera. Och i valet mellan sänkt skatt för de med högst inkomster och mer investeringar i det som bygger vårt land tryggare så tror jag att det senare kommer att vinna.

Ja, trygghet skapas av närvarande polis. Men det börjar mycket tidigare än så. Med mat på bordet, välfärd och skyddsnät som fångar upp när det går snett. Trygghet kräver inte bara fler fällande domar utan också mer resurser. Alltså att vi är beredda att investera i varandra. I varandras barn.

Det krävs en by för att uppfostra ett barn, brukar det sägas. Och vi här i Tyresö behöver hjälpas åt och hålla ihop. Ta hand om varandras ungar. Se till att de får den trygga uppväxt de förtjänar. Säga till när något är tokigt. Sätta gränser. Det kan vi lova varandra.

I kommunen måste vi investera ännu mer i våra förskolor och skolor. Våra barn förtjänar fler vuxna. Då kan det bli lugnare i klassrummet och tryggare på skolgården. Det lovar vi socialdemokrater att prioritera.

Men det är också dags för Tyresö att få en egen polisstation. Då skulle det bli enklare för polisen att bygga de där viktiga relationerna här i vår kommun. Det borde staten lova oss Tyresöbor.

Ett regnigt landskap svischade förbi utanför tågfönstret. Tankarna rusade i huvudet. Sekunderna kändes som minuter. Minuterna som timmar. Sen surrade det till i telefonen – det var min fru. Jag svarade. Min son vinkade till mig och vände sig om och gav sin mamma en hård puss på kinden. Jag hade fått det bevis jag behövde.

Dom var hemma. I trygghet.

Låt oss bygga ett land där varenda liten knodd kan växa upp i trygghet. Och låt oss i Tyresö gå före och bygga vår kommun ännu mer trygg och trivsam. Vi har råd om vi prioriterar. Och vi kan lyckas om vi håller ihop.