Mikaela driver nyöppnade Keramikverket

I bottenvåningen av Tyresö View har en ny kreativ verksamhet tagit form. I lokalen som tidigare huserade Galleri Ewa har Keramikverket öppnat – en keramikverkstad med hyresplatser, kurser och ambitioner att bli en ny kulturell mötesplats i kommunen.

Det luktar lera och möjligheter i bottenvåningen av Tyresö View. Genom fönstret syns kommuninvånare passera förbi, och inne i lokalen står drejskivor, verktygsrader och hyllor fyllda med alster i olika stadier av tillblivelse.

Mikaela Karimi är konstnär, keramiker och doktorand. I år tilldelades hon Tyresös kulturstipendium 2026, med motiveringen att hon skapar möjlighet för kommunens invånare att ta del av kvalitativ konst och konsthantverk i sin närmiljö, och bidrar med en ny kulturell och kreativ mötesplats där Tyresöborna får chansen att utvecklas inom keramik och skulptur.

Det är en solig dag i juni när Tyresö Nyheter besöker verkstaden. Mikaela tar oss igenom lokalen och förklarar med entusiasm vad allt är från engobe till underglasyr och skröjbränning.

Femte ateljén – men den bästa

Vägen hit var inte rak. Mikaela berättar att hon tidigare arbetat i vad hon beskriver som "lite mögliga källare" – platser som fungerat rent praktiskt men aldrig riktigt gett det hon sökte. Det här är hennes femte ateljé, och den första som känns rätt på riktigt.

– Annars när jag jobbat tidigare är man oftast i någon källare, någonstans som inte är lika bra. Det känns jätteroligt att vi har kunnat ha den här lokalen som är så central, säger hon.

Den centrala placeringen är inte bara en estetisk fråga. Mikaela är övertygad om att synlighet och tillgänglighet är avgörande för att en kulturverksamhet ska överleva. Hon berättar att hon pratade med Miguel Escribano, som drev Konstverket i Vattenfalls gamla industrilokaler ett stenkast bort, om precis det.

– Även om Konstverket också var nära så gick inte så många förbi spontant, vilket var jättesynd. Jag tror att om det inte finns framför ögonen så hittar man inte dit om man inte letar.

Mikaela hittade själv Konstverket först efter ett år i Tyresö och var chockad över vad som dolde sig där uppe. Nu vill hon inte göra om det misstaget – Keramikverket ska synas.

Från Konstverket till Keramikverket

Flytten till bottenvåningen intill Stadsparken var inte planerad från början. Mikaela fick tidigt veta att lokalen på Konstverket skulle sägas upp och började genast leta alternativ. Jakten var inte enkel.

– De som är på Konstverket är duktiga men ville ha en bra lokal med låg hyra vilket var svårt att hitta i Stockholm och Tyresö.

Lösningen blev en kombination av hyresintäkter och kursverksamhet. Verkstaden har fem hyresplatser för keramiker på hobbynivå. Mikaela vill inte ha professionella keramiker som arbetar med marknadsproduktion i lokalen.

– Om man vill börja storsatsa, ha egna produktioner och vara med på marknader, då får man hitta en egen lokal. Det är ett rätt stort steg upp och då ska man ha egen ugn.

Ugnen är bokstavligen hjärtat i en keramikverkstad och en av de största kostnadsdrivarna i branschen. En bränning kostar och sliter på elementen, vilket gör att man försöker utnyttja varje ugnsomgång maximalt. Mikaela har en personlig ekvation hon lever efter.

– Jag gör hundra procent, beskickar sjuttiofem, skröjbränner femtio och glaserar tjugofem. Under processen återanvänder man leran. När man väl bränner något ska man vara nöjd med det. Det är rätt skönt att arbeta efter ekvationen för man slipper bränna alster som kanske inte blev så bra.

Keramikens kemi och det oväntade

En av keramikens tjusningar, och utmaningar, är att resultatet aldrig är helt förutsägbart. Hur engobe, glasyr och lera samspelar i ugnen är till stor del en kemisk process som konstnären inte fullt ut kan kontrollera.

– Man vet aldrig riktigt hur det ska bli förrän glasyren är klar. Så mycket handlar om kemi. Det är det som gör det spännande.

Det filosofiska perspektivet på hantverket återkommer ofta i Mikaelas resonemang. Hon talar om träning för ögat, om att lära sig se och värdesätta det personliga och det handgjorda – till skillnad från den fabriksproducerade perfektion vi omger oss med i vardagen.

– Hemma har vi diskuterat det. Det jag gör ser inte ut som IKEA. Det är en förändring i den estetiska blicken, vad man är van vid. Vill man bara ha en tallrik kan man köpa väldigt billiga fabriksproducerade varor. Men det man gör själv, det blir något helt annat. Man ömmar för sina egna alster på ett sätt man aldrig gör med något fabriksproducerat.

Lera som medicin mot skärmtröttan

Mikaela forskar på Konstfack om slöjd och digitala verktyg – ett fält som befinner sig just i gränslandet mellan hantverk och teknologi. Den erfarenheten färgar hennes syn på varför keramikintresset ökar just nu.

– Vi befinner oss i den fjärde industriella revolutionen. Man pratar mycket om AI och digitala verktyg. Och när många jobbar med skärmar och sitter stilla hela dagarna, då tror jag att det skapas ett enormt behov av att jobba med något taktilt, något man kan ta på. Man vill inte att AI ska skapa musiken åt en. Man vill köra själv och känna att man är en människa som styr sitt liv.

Det är ett mönster hon känner igen historiskt. Varje gång ett nytt teknologiskt paradigm tar över, följer en vurm för hantverk och det traditionella tätt i hälarna. Men till skillnad från vissa trender tror Mikaela att hantverksintresset har djupare rötter.

– Man brukar prata om fem ben som är viktiga för välmående: sömn, mat, träning, natur och skapande. Jag tror att många människor kan känna sig väldigt tomma, både känslomässigt och själsligt, om de inte gör något som berikar livet.

I keramikkurserna ser hon det konkret. Deltagarna – ofta kvinnor i 40–60-årsåldern – kommer dit och hittar ett lugn de inte visste att de saknat.

– Lera får mig att landa. Jag kan annars vara lite stressad av mig. Med lera kan man inte stressa – då går allt sönder. Man måste jobba lugnt och sakta. Det händer något med oss när vi jobbar med material.

Nybörjaren och platån

Att lära sig keramik är en resa med välkända stationer. I början håller sig nybörjare till det lilla och säkra – den lilla koppen, den lilla skålen. Efter bara ett par kurser händer något.

– Efter två kurser vågar folk göra stora fat och stora skålar och experimentera mer. Och man utvecklar sig ofta rätt snabbt i början. Sen kommer man till en platå. Och det gäller nog oavsett om det är en sport, matlagning eller skapande.

Mikaela arbetar aktivt med att sänka kursdeltagarnas krav på sig själva. Instagram är en bov i dramat – flödet av snabba, perfekta drejare ger en skev bild av vad som är rimligt att kräva som nybörjare.

– De där drejarna har tiotusen timmar i händerna. Det är mycket känsla och teknik. Jag brukar peppa mina kursare: var snälla mot er själva. Det finns femåriga högskoleutbildningar för keramik. Man är här för sin egen skull.

Kulturens dilemma i Tyresö

Mikaela har också synpunkter på det bredare kulturlandskapet i kommunen – synpunkter som är nyanserade och ibland oväntat pragmatiska för någon som arbetar med kultur.

Hon är uppvuxen i den lilla byn Grillby i närheten av Enköping och är van vid att konstnärer arbetar på egna villkor utan subventioner. Den inställningen gör att hon inte delar den ibland uppgivna tonen i kulturdebatten.

– Jag är van vid att man alltid får jobba själv. Det är ingen som kommer och subventionerar en. Man är som en firma och behandlas som en kommersiell firma. Så jag tänker: om man vill göra en insats för kulturen i Tyresö, då borde man gå ihop och försöka se vilka industrilokaler som finns och vilka som skulle kunna passa för ateljéer.

Mikaela tycker det är synd att Konstverkets lokaler nu står tomma.

– Det är en plats som kanske inte kan användas till bostäder så vore det inte bättre om kreatörer kunde hyra det för en liten penning? Kultur ger väldigt mycket tillbaka till samhället.

Samtidigt är hon noga med att betona att det är ett gemensamt ansvar. Kommunen kan bidra med stipendier och lokaler. Kulturutövarna måste bidra med projekt och synlighet. Och invånarna behöver faktiskt söka upp det som finns.

– Det får inte bli ett dåligt mantra att det inte finns någon kultur i Tyresö. Då tycker jag man ska göra det själv. Man kan inte bara luta sig tillbaka och vänta på att andra fixar allt. Vi behöver också vara fler som syns och hörs.

Framtiden: gästlärare, workshops och kanske mer

Med kulturstipendiet i ryggen ser Mikaela framåt. Till hösten planerar hon gästföreläsningar och öppna workshops med välkända keramiker. Tanken är att det ska vara öppet för alla – inte bara de som hyr plats i verkstaden.

– Stipendiet gör att den ekonomiska risken blir mindre. Jag kan ta in gästföreläsare utan att behöva avboka om det inte fylls direkt. Det är en klapp på axeln som ger energi att fortsätta.

Om framtiden i stort – ett kulturcentrum, ett bredare samarbete, fler initiativ – är hon öppen men ödmjuk.

– Kanske kan jag vara en bidragande del. Men det är bra om vi är flera. Kultur ska inte vila på en persons axlar.

Tills vidare räcker det gott att folk hittar ner till bottenvåningen av Tyresö View, trycker på dörren och låter händerna komma i kontakt med leran.

– Många cyklar ju hit och är jättenöjda. Det känns verkligen roligt att man kan erbjuda det här lokala alternativet. Det borde finnas överallt.