Det är en märklig tid vi lever i just nu. Det är mycket som är mörkt
och man får aktivt söka efter positiva händelser och aktiviteter för att
balansera upp sitt liv. Jag undrar hur andra kan fortsätta leva sina liv
som vanligt, när våldet hotar runt husknuten? Häromdagen fick vi
veta att en skjutning skett inte så långt ifrån där vi bor. Jag blev rätt
chockad, även om vi gång på gång får rapporter om att detta
vansinne pågår i områden nära oss. Det vore kanske naivt att tro att
Tyresö skulle vara förskonat från grovt våld och kriminalitet? På
vägen hem funderade jag på hur jag skulle förhålla mig till detta.
Skulle jag våga gå min vanliga väg hem? Kunde något hända i
centrum? Hur ska vi alla, som bildar ett samhälle, en gemenskap,
våga leva som vanligt? Ska vi tänka, som så många gånger förr: ”det
händer inte mig”? Det kanske är den devisen vi måste ta till för att
orka fortsätta?
I början av nittiotalet var det en man, senare kallad “Lasermannen”
som sköt på mörkhåriga och mörkhyade i Stockholm och spred skräck
i samhället. I samma veva skrev artisten Orup låten “Stockholm” där
en strof lyder ”men Stockholm har blivit kallt”. Tyvärr skriver väl
några av ungdomarnas idoler soundtracket till de förfärliga
skjutningar och explosioner som sker idag. Vad kan vi göra för att
leda utvecklingen åt ett annat håll, där ett vanligt jobb blir mer
attraktivt än att låta sig lockas in på den kriminella banan? Självklart
har våra makthavare; politiker och beslutsfattare störst ansvar och
möjlighet att ändra i samhällsstrukturen och täppa till där välfärden
kan missbrukas. Men jag tror inte att vi andra bara kan peka med
hela handen mot de som bestämmer och sedan vänta på resultat. De
handlingar och beslut vi vanliga medmänniskor gör och tar påverkar
också. Vi kan demonstrera, skriva brev till politiker och beslutsfattare,
komma med förlag till förbättringar. Vi kan hjälpa dem som försöker
etablera sig i samhället, vi kan se dem som far illa och erbjuda vår hjälp.
Jag vet inte hur det känns för dig, men för mig känns det bättre om jag kan
vara med och påverka, och inte sitta maktlös och rädd.
Att bara bli arg och klaga, bakom skärmen eller i TV-soffan, känns inte
konstruktivt för mig. Hellre då att tända ett ljus, än att förbanna
mörkret, som någon gammal filosof lär ha sagt.
Förutom att påverka och bidra till samhället, vad gör du för att
fokusera på att ljuset kommer att återvända till oss, både bildligt talat
och i verkligheten? Jag tror på meditation, yoga, långpromenader i
dagsljus och att, så långt plånboken medger, planera in stunder av
gemenskap, värme och aktiviteter som gör oss glada. Hur tänker du?
Ursula Rundin
Foto: TN Tyresö Nyheter | Ursula Rundin