Sedan några år tillbaka så har jag uppmärksammat Katharina Gråmans framfart på friidrottsarenorna runt om i Sverige. Ungdoms SM brukar allt som oftast innebära att hon tar ett antal medaljer i de tre grenar, 100 meter häck, 100 meter och längdhopp, som hon deltar i.
Sammanlagt så har hon ett tjugotal medaljer. Nästan alla är guld. En vinnare med andra ord. Iklädd träningskläder, vad annars, slår hon sig ner mittemot mig och vi börjar så sakteliga samtala om hennes, i mitt tycke, sagolika karriär.
Du vinner mängder av guld. Är du helt överlägsen de andra?
– I puberteten kanske det skiftar en del, men efter 15 års ålder så är det väldigt jämt skulle jag nog påstå, säger hon ödmjukt.
Du är 17 år idag och du har även hunnit med att tävla internationellt. I Ungdomsfinnkampen exempelvis. Hur står du dig i den konkurrensen?
– Det gick bra. Jag persade (personbästa. Reds anm.) men jag kom av mig mitt i loppet. Jag ledde men finskorna gick om och vann. Häcklöpning handlar inte enbart om att vara en snabb löpare. Det handlar om att vara snabbast över häckarna, så det gäller att hitta en rytm. Det är nyckeln till framgång.
Du växlar mellan två olika sprintgrenar, men det är ju inte så vanligt att man som senior springer både häck och slätt?
– Nej många lämnar häcken för att springa sprint för att det är mer prestige i den grenen. Det beror nog mycket på Usain Bolt, tror jag. Han har gjort sånt avtryck i sporten, plus att många tycker det är roligare att se ett lopp på tio sekunder än ett som är en kvart.
Katharina har även ett personbästa i längdhopp på 6.30. Alltså endast 70 centimeter från Erica Johanssons 21 år gamla seniorrekord. Det är dock två år kvar innan hon ska ta klivet upp till seniortävlingar, även om hon redan tävlat i SM.
I somras tävlade hon på Junior-EM i Tallin, men hade oturen att skada sig innan tävlingarna började. Hon deltog ändå i stafetten när Sverige gick till final.
– Tyvärr så växlade vi bort oss mellan andra och tredje sträckan så det blev inte något rekord där, berättar Katharina och kommer snabbt inpå den härliga upplevelsen och gemenskapen som var i den svenska truppen.
– Hela veckan där var otrolig. Det är ju en så stor grej. Man fick mingla med massor med folk från andra länder och hela landslaget blir som en stor familj. Det var verkligen en upplevelse. Friidrott är ju en individuell sport så jag går ju inte och minglar med spjutkastare på SM, men i Tallin blev vi som ett lag. Jag gick till exempel och kollade på medeldistans, det gör jag inte ens på SM. Nu gjorde jag det för att heja på mina kompisar, och de tackar för att man är där och peppar mig när jag ska tävla. Man blir stärkt av allt liksom.
När man är så duktig som du är nu, så har du kanske tänkt tanken att det här kan jag kanske pyssla med även när jag blir senior. Är det inte ett svårt steg att ta i friidrotten?
– Om man kollar på juniorvärldsrekord så ser man att många av dem inte har klarat sig som seniorer. Många gånger är det väl att man stressar eller inte är redo mentalt. Om man ska vara på topp när man är 24 och tar steget från junior vid 18 så kommer man ju vara sönderstressad när man väl är där. Om man i stället växlar upp stegvis så kanske man kan ha fem års ”prime” efter 24 och bossa runt tills man är 29. Som Bolt ungefär. Han tog sitt första OS guld när han var 23, sedan dominerade han i åtta år.
– Min tränare (Lars Lappalainen) brukar i stället jämföra med Kajsa Bergqvist och Stefan Holm som gradvis växt in i seniorrollen och lagt sig på en hög nivå.
Oavsett vad det må bliva utav fröken Gråman i framtiden så känns det ändå som någon som vi idrottsintresserade borde hålla ögonen på. Personligen hoppas jag naturligtvis på fler spännande reportage med denna ödmjuka tonåring.
Niklas Wennergren
Foto: TN |