Målvaktsikonen Ronnie Hellström död

Alla sporter är sporter, men alla sporter är inte konst och kultur att ställa jämsides med Picasso, Dostojevskij och Shakespeare, alla sporter är heller inte den största sporten i världen. Den äran tillfaller fotbollen och bara fotbollen och om man då i två raka VM-turneringar – 1974 i Västtyskland och 1978 i Argentina – koras till respektive turnerings bästa målvakt, jag menar, för att fortsätta jämförelsen, vad är ett Nobelpris i litteratur mot det?

Slätt ingenting, mina damer och herrar, slätt ingenting!

Jag skriver det i full medvetenhet om att en av Sveriges bästa författare, Peter Pohl, bor i Tyresö. Han borde få sig en staty. Men först Ronnie, det tror jag att de styrande kan enas om, tvärs över partigränserna. Jag ser, nej, kräver en hundraprocentig majoritet bakom det beslutet och det redan i går.

Jag hade den obeskrivligt stora äran att skriva Ronnies självbiografi och titeln skrev sig själv: ”Ronnie – Bäst i Världen” (2017) – och jag säger det igen, vilken annan människa uppvuxen i Tyresö, man eller kvinna, kan göra anspråk på det epitetet: Bäst i världen.

En bekant till mig, Peter Dixon, en bajare om det nånsin funnits nån, växte upp i Tyresö och han hade 10 år gammal ett och endast ett mål, att få en autograf av Gud, det vill säga Ronnie Hellström. Dixons idé, fräck, framfusig och kaxig, var att gå in i huset på Sikvägen 59 och ringa på.

– Lägg av, sa hans kompis, och tillade: Ja, jag vågar i alla fall inte.

Men Peter Dixon gjorde det. Gick in in i huset på Sikvägen 59 och ringde på. En vad som förr i tiden kallades ”tant” öppnade och en handfallen Peter sa det enda han kunde säga:

– Hej, är Ronnie hemma?

– Nej, han är i Mexiko, sa tanten.

Peter Dixon fick många år senare sin autograf. På Kvarnen. Klassisk Bajenkrog. Det var fest och året var 1997 och Bajen hade återinträtt i Allsvenskan och Peter berättade för Ronnie om tanten.

– Det var min morsa, sa Ronnie.

Jo, VM i Mexiko gick 1970 och det var ingen lycklig turnering för det var där och då han släppte in det där målet mot Italien, som han skulle ha tagit, ja, rätt ska vara rätt. Men han lärde sig av misstaget och släppte efter det inga mål bakom sig. Nånsin. De som säger nåt annat ljuger.

Ronnie var vid tillfället 21 år och levde upp till det amerikanska talesättet: When the going gets tough, the tough gets going. Han blev som sagt korad till världens bästa målvakt i VM 1974 och 1978. Frågan måste ställas: Hur många andra uppvuxna i Tyresö har vaktat Sveriges mål i tre stycken fotbolls-VM och blivit vald till bäst i världen i två av dem?

Nämnde jag ordet staty…

Dessförinnan ägde Ronnie Söderstadion. Det var glada, om än jäkligt tuffa år för oss på läktarna, men på höstarna, då Bajen började gå igång, ordnade det upp sig, framför allt den klassiska hösten 1970. Från en bottenposition i tabellen lattjade Bajen in elva raka matcher utan förlust. Mycket, om inte det mesta, var Ronnies förtjänst. Han behövde inget försvar framför sig. Han var försvaret. Ensam. Nästan…

Eftersom jag i samband med den biografi jag skrev om honom bodde hemma i hans villa i Beddingestrand i Skåne kan jag säga att han privat var en fantastisk kille, till middagarna bjöd han på sitt eget vin: Hellström. Det, en Villa Tabernus Cuvée White, hade, naturligtvis är man frestad att skriva, vunnit utmärkelsen för ”Årets Kändisvin”.

– Det jag har är torra viner, inga räkviner, jag snackar om klass, sa Ronnie till mig.

Det var en deal han gjort via sina år i Bundesliga-klubben Kaiserslautern, nära de tyska vindistrikten. Det är värt att betona, hur mycket tyresöare, bajare, svensk landslagsman han än var, det var i Kaiserslautern han var störst, både sportsligt och folkligt. Han lirade där 1974 till 1984.

Ronnie, eller det var faktiskt hans fru, Anne, berättade för mig under en middag i villan i Skåne, att en gång när de besökte Kaiserslautern, långt efter att hans karriär var till ända, och de satt på ett kafé, stannade allt av, hela gatulivet, folk ville ha handpåläggning och autografer och ett gift par började gråta. Varför? De hade idolkorten från 1970- och 1980-talen men de bodde några mil bort och det var just dessa idolkort de ville ha signerade.

– Lugnt, kör hem och tillbaka, jag väntar, sa Ronnie.

Det var sådan han var; varm och empatisk ända in i själ, hjärta och hjärna.

Dags för några fakta: allsvensk debut 16 april 1967 mot Örebro hemma på underbara Söderstadion; Ronnies målvaktsidol: Lev Jasjin (Sovjet); landslagsdebut: 1968 (18 år gammal) och rubriken i tidningarna efteråt: RONNIE TAR ALLT; Ronnies högst rankade match i Bajen: 2-0 hemma mot AIK den 12 maj 1971; Ronnies Guldbollar – priset till Sveriges bästa spelare aktuellt år: 1971 och 1978. Plus, jag säger det igen, vald till Världens Bästa Målvakt efter VM-turneringarna 1974 och 1978.

Han började som liten knatte hemma på gården i Malmö och visste direkt sitt unika värde.

– Bara jag vågade slänga mig på asfalt i kortbyxor.

Nämnde jag nåt om att Ronnie Hellström är en självklar staty i Tyresö.

 

Tore S Börjesson

Tore S Börjesson är musikjurnalist på Rock ´n´roll magazine och har tidigare arbetat som musik och sportjournalist på Aftonbladet. Han har bevakat två VM på plats och ett otal Hammarbymatcher. Hans expertfält sträcker sig från Kanalplan till Dartford Station där Keith Richards först mötte Mick Jagger.