Du vet nog att rasen Labrador retriever ligger högt på topplistan över populära hundar. Detta märkliga år, när kanske även du har blivit hundägare, tänkte jag att ägna en krönika åt pälsklingen.
Vår grånos är en envis gammal tant som blir 12 år i sommar. Nuförtiden är det hon som går ut med mig 3–4 ggr per dag. Vi går långsamt, hon med nosen i backen eftersom denna ras karaktäriseras av att motionera och äta samtidigt. Systematiskt rensar hon omgivningen från harpluttar, bullar, gamla äppelskrott och fågeltalg. Ni anar inte hur mycket ätbart man kan hitta längs Tyresös promenadstråk. Det svider i tassarna av saltet på gångbanorna och krosset som kommunen sandar med är vasst så helst vill hon gå i mjuk terräng.
Mina allra första hundar var älskade leksaksvarianter, hårda med riktigt päls ganska olika dagens gosedjur. De finns kvar på gamla foton från tidigt 50-tal. När jag fyllde 60 år drog vi till Nordnorge med Hurtigrutten, jo jag var på Nordkapp i dimma och duggregn på högtidsdagen. Turen till klippan gick med buss från Honningsvåg, ett samhälle där båten lägger till. Vid piren stod en staty och jag vacklade till. Det var ju Bamse, min leksakshund med sin skotska mössa och typiska pose. I butiken intill fanns ett särskilt Bamserum och nu rullades historien om en av världens mest berömda hundar upp. Han var visserligen inte labrador, även om min leksakskopia var svart, utan Sankt Bernhardshund, en skeppshund som följde med sin ägare till marinbasen i Montrose i Skottland sommaren 1940.
Har du de senaste veckorna följt TV serien om kronprinsessan Märtha? Där finns historien om hur norska fartyg i eskader tog sig till Skottland och deltog i motståndskampen. Bamses minsvepare hette Thorodd och Bamse var registrerad besättningsman med egen hjälm. Han höll ordning på inte bara sin egen besättning utan hela marinbasen. Det finns många historier om honom. Bamse tog själv bussen med eget busskort till den lokala puben där han hjälpte sina kamrater i marinen hem till basen. När han dog 1944 fick han en militärbegravning med 800 personer som följde hans kista. Han blev symbol för motståndsrörelsen och varje påsk och jul skickades kort på honom ut till norrmän i hela världen. Givetvis har han även fått medalj. På det fantastiska nätet kan man läsa mer om honom både på hemsidor från Honningsvåg och Montrose och varför inte på en blogg som heter Stenogram. Han har förstås också en egen hemsida på Facebook.
Till mig kom han via min norska farmor som förmodligen längtade precis så mycket efter sina barnbarn som jag gör i dessa pandemitider. Så när min grånos lägger sig trött vid mina fötter berättar jag för henne om Bamse som fick betyda så mycket för så många. Sen tittar vi på labradårar och allt de ställer till med via en Facebookgrupp för labradorägare. Hon ger mig en blick som betyder: Var är maten? Jag svälter snart ihjäl.
Det blir till att sträcka ut handen för att klia henne på magen och känna lukt och värme från en bästa vän.
Lena Hjelmérus
Foto: TN Lena Hjelmérus | Grå om nosen och mycket bestämd.