För tre år sedan dök han upp med en litterär käftsmäll om Bollmora och dess invånare. En bok enbart skrivet med gemener och med ett självklart talspråk.
. Boken ”den tredje punkaren” tog oss med storm och gav Arne Wickander Selmapriset. Nu är han tillbaka med uppföljaren, den tionde punkaren.
Vad handlar din nya bok om ?
– Planlösa förflyttningar mellan höghusområden i sent 70-tal, skrattar Arne när vi talas vid om uppföljaren.
Uppföljaren utspelar sig på 80-talet och handlar om hur en av huvudpersonerna försvinner och Arnes sökande efter denne.
– Den tar vid där den första slutade och sedan slirar den vidare till februari -86, där den kör in och parkerar tills vidare. Ett av teman i boken är ju denne Nilz Pilzner som var med i den första boken och nu är spårlöst försvunnen.
– Jag upplevde det lite bakvänt att ha en huvudperson som till stora delar är borta men så är det med Nilz Pilzner. Det är inte alltid man vet var man har honom alltså.
Varför letar du efter honom egentligen?
– Orsaken till att jag överhuvudtaget skriver de här böckerna är att jag insåg att de här människorna jag umgicks med på den här tiden var väldigt fascinerande. Det var Pilzner, det var Turbo och det var en kille vi kallade för Vermouth och annat löst folk. Alla de här människorna är ju värda att älska, och ju mer jag skriver om dem desto mer tycker jag om dem. Sedan handlar det om att Pilzner blir indragen i vissa mindre lyckade politiska sammanhang. Det är väl lite den allvarliga tematiken i boken, man har vänner som gör saker som man själv inte är helt okej med och man ställs inför ett val huruvida man ska ha kvar den vännen.
Du läste också din bok på en punkkonsert på Snövit, för någon vecka sedan…
– 200 personer i en källare, varav ingen är nykter, det kan man säga är en utmaning. Ingen lyssnar, alla pratar och trillar på varandra och spiller öl. Man måste lära sig att hantera den typen av publik. Man kan exempelvis vråla om någon känner till Charles Bukowski. Det funkar på folk mellan 40 och 60. Så har man läst Bukowski och blivit tagen av Handenpolisen två gånger samma kväll, då är man hemma i sådana sammanhang.
Efter ett bejublat framträdande på White Rice i början på oktober har Arne även blivit inbjuden att läsa när punkbandet Desertörerna spelar.
– Jag var på en bokmässa i Torslanda för ett par år sedan. Nackdelen med bokmässor är att medelåldern är 92 år och jag säljer inte speciellt många böcker där. Då säljer jag definitivt fler böcker på en punkspelning.
Man har som sagt aldrig tråkigt med Arne. En timme känns som fyra minuter och det är likadant med hans böcker. Det känns kravlöst och avslappnande att inte behöva lista ut ”vem som är mördaren” eller finna något underförstått budskap i texten. Man skruvar bara av kapsylen på Beyazflaskan och försvinner bort till en svunnen tid, där man själv var tvungen att se till att något hände, istället för att leta på nätet.
Vill man höra intervjun i sin helhet kan man lyssna på dne på Tyresöradion 91,4 MHz eller klicka på länken nedan.
https://www.tyresoradion.se/3590
Niklas Wennergren
Foto: TN Niklas Wennergren |
Tyresös egen Arne-Anka, Arne Wickander sträcker på sig utanför Bollmora Centrum.