Dags igen för årets sista krönika. Jag våndas lite över den långa pressläggningstiden, som innebär att jag måste tänka minst tre veckor framåt för att du, som läser ska känna att det är aktuellt.
En text för dig som sitter i mörkretmed alla Lucia marschallerna längs Tyresös stora vägar och rondeller i färskt minne. En hyllning till alla barn och lärare som övat Luciasång och med stor stolthet framfört den i förskola och skola. En text med ett tack till dem sombesökt Tyresös äldreboenden och för er som deltagit i och varit publik vid kulturskolans årliga show. Jag tänker på alla som lite frusna kommit till julmarknader och julkonserter, på pensionärerna som vänder på pengarna och på alla de goda människor i vårt samhälle som ger av sitt överflöd till de som inget har. Och inte minst en skriven rad tillägnad alla våra valda fullmäktigeledamöter som inte vet om de skall sitta kvar eller resa sig och gå ifrån sammanträdet.
Vilket år det har varit! Hädangångna drottning Elizabeth kallade ett av alla sina år annus horribilis och jag funderar i decembermörkret om inte 2022 blev ett sådant. Vem hade anat att jag och du skulle få uppleva ett krig i vårt närområde, att vi skulle lämna vår neutralitet och gå med i NATO och att vi skulle få lära oss alla namnen på stora strömlösa städer i Ukraina. När covidpandemin äntligen verkade avta drabbades vi i stället av inflation, elräkningar och räntehöjningar. Ibland skulle man vilja dra, inte något gammalt över sig, utan något tjockt varmt som man kan gömma sig i. Det känns väldigt långt och avlägset till fågelsång och doft av liljekonvaljer, långt till varma klippor och varm vind i håret. Men misströsta nu inte. Det vänder snart. Så fort midvinterståndet är passerat kan vi försiktigt sticka ut nosen likt ett nyvaket mumintroll och speja efter hasselhängen och andra tidiga vårtecken.
Bland alla el-spartips noterar jag att det inte är de små LED lamporna som drar el utan helt andra saker. Tänd ett ljus! Från min uppväxt minns jag kallraset från fönstrenoch isrosorna på glasen. Vi hade yllesockor och varma tofflor och ingen skulle ens ha kommit på idén att gå i strumplästen. Dags att leta fram sockor och tofflor igen!
Samtidigt minns jag med nostalgi min förtjusning över golvvärmen i vår första lägenhet 1973. Lyxigt skönt var det. Så här i vintermörkret irrar tankarna lite hit och dit, till gamla tider då räntan var 18,4 % och till varma nätter på fjärran platser dit jag aldrig mer kommer. Det var en julhelg när min gamle far fick sin stroke som berövade honom talförmågan. En mening kunde han säga. ”Det greier seg nok”. Den var inpräglad i hans medvetande sedan åratal, en uppväxt med krig och försakelser. Idag 25 år senare kan jag fortfarande höra honom. Nu nalkas en tid med förhoppningsvis julfrid och några dagars lugn och återhämtning. Snart vänder året. Mörkret kommer minska. Bio Forellen visar nya filmer och livet går vidare.
God Jul önskar dr Lena – till dig och alla fullmäktigeledamöter!
Foto: TN |