”Stockholm har blivit kallt”, sjöng Orup 1992. Jo. Så är det. Medan min bil fick på sig vinterskruden på eminenta Trollbäckens Bilvård sökte jag skydd mot kylan på ett fik i stan. Där satt jag i ett par timmar och jobbade undan lite saker.
Under tiden iakttog jag de omkring mig, de hann bytas ut både en och två gånger. Men de hade något gemensamt, nästan allihop. Det gemensamma med nästan alla var det kalla, och ensamma. Flera solitärer av olika kön och åldrar kom in, tog en plats och satt tyst utan att ens le åt någon. Det märkligaste var att det två gånger kom in folk och satte sig vid ett bord där någon redan satt – utan att fråga om det var ledigt där.
Man cirka 30. Mobil framför ansiktet. Inte en blick åt något håll.
Man cirka 80? Skröplig som sjutton och stegen stappliga men han fick sitt kaffe och sin smörgås till sitt bord. Huvudet nere i ett korsord.
Kvinna i cirka samma ålder (70/80). Ögonen stadigt i en bok. Absolut inte på mannen mittemot i passande ålder (vad det nu är). Kanske var kvinnan varken intresserad av män eller ens sällskap. Hon hade ju en bok.
Ytterligare en kvinna, cirka 50. Åt en räksmörgås utan tidning/bok/mobil men med stor njutning. Utan ögonkontakt med någon.
Två kvinnor, en äldre (mamman?) och en yngre (dottern?) satt länge och var mest tysta.
Det kändes jobbigt bara att vara i samma rum.
Undantaget var idag de två äldre herrar som satt och samtalade en längre stund. När de till slut skulle gå frågade den ena den andra om han inte skulle äta upp sin smörgås. ”Nej, jag orkar inte ens en hel smörgås längre. Jag köpte nya byxor för någon månad sedan men de ramlar av mig. Jag måste använda byxor som är 20 år gamla.” Vännen klappade om honom och de gick. Jag undrade vad som gör att han tappar vikt.
Hur som helst. Övriga fikakollegor var tysta, undvikande och även om inte jag heller var på socialt humör kändes det ovanligt kallt.
Som flamencofröken Pia frågade igår efter att vi hade dansat halva gruppen mittemot andra halvan: ”Hur mycker ögonkontakt hade ni med er motdanserska?” Alla log förläget och insåg att den varit cirka nästan noll.
”Då har vi lite utvecklingspotential här då.”
Ja. Stockholm. Det har vi. Eller så vill vi bara vara the fuck alone en liten stund. Det är okej. Det vill man ibland.
Pernilla Alm
——————————————————————————————————————–
Pernilla Alm är författare, flamencodansös, rektor och quizspelare och sedan 12 års ålder Tyresöbo . Att hon numera bor 50 meter på fel sida av ån, anser redaktionen är ointressant. Pernilla kommer då och då att skriva om sina betraktelser i Tyresö Nyheter.
Foto: TN Pixabay.com |