Jag gick i skolan under 90-talskrisen och minns hur den slog mot både kamrater och deras föräldrar. Krisen märktes också på resurserna i skolan. Inga nya skolböcker köptes in. Kamratstödjare sades upp och det infördes avgifter på skolmaten.
I nuvarande kris riskerar historien att upprepa sig. Den ekonomiska krisen slår just nu hårt mot landets hushåll. Tyvärr har regeringen istället för att stötta de mest utsatta hushållen valt att sänka skatten med 12 miljarder för dem som tjänar mest.
Precis som på 90-talet riskerar krisen att slå rakt in i välfärden. Det märks med all önskvärd tydlighet att kostnadskrisen nu drabbar välfärden. Regioner och kommuner tvingas konstatera att pengarna inte kommer att räcka. Det krävs nya resurser om dagens nivå i välfärden ens ska kunna upprätthållas.
Trots detta var regeringens vårbudget den 17 april kliniskt ren på förstärkningar av välfärden. Inga besked gavs heller inför höstens budgetproposition. Det duger inte. Sveriges kommuner och regioner bedömer att det saknas 19 miljarder kronor för kommunsektorn till 2023 och 24 miljarder kronor 2024. Regeringen måste tillföra mer pengar nu.
Olika politiker både i riksdag och på lokal nivå har varnat för det ekonomiska läget för regioner och kommuner. Redan i höstas föreslog oppositionen i sitt budgetalternativ dubbelt så mycket i statsbidrag till välfärden i landets kommuner och regioner. Sveriges kommuner och regioner behöver ett omedelbart besked om kraftigt höjda statsbidrag i budgetpropositionen i höst. Annars riskerar vi att få en välfärdskris i Sverige.
Även om det finns likheter med 90-talskrisen så finns det också skillnader. Sveriges ekonomiska situation som helhet är mycket bättre. Den stabila utgångspunkten gör att Elisabeth Svantesson skulle kunna skjuta till nya resurser till kommuner och regioner, för att hindra att krisen slår mot våra barn och äldre. Istället verkar regeringens strategi vara att hålla stenhårt i pengarna för att sedan kunna sänka skatterna för de rikaste när krisen är över. En cynisk politik, om du frågar mig.
Som förälder till barn i både förskola och skola ser jag att marginalerna redan idag är små. Personal i förskolan och skolan kämpar för att få kunna lära våra barn för livet. Jag minns 90-talet som elev på Forellskolan. Även om skolan inte finns kvar, så riskerar Tyresös andra skolor att drabbas av ett liknande stålbad, om inte regeringen tar sitt förnuft tillfånga.
Foto: TN TN | Mathias Tegner (S) riskdagsledamot från Tyresö kommun