Ursulas undringar: Baksmällan efter Facebook och pandemi

Det fanns en tid när Facebook var det nya, heta. När alla ville vara delaktiga i den nya mötesplatsen. För att kika om något nytt har hänt, om någon fyllt år eller fött barn eller gift sig. Facebook var då den stora magneten bland sociala medier, och nästan alla gick med och skapade sig ett konto. Några var skeptiker och valde att fortsätta stå utanför. Så som jag upplever det valde även de som passerat 60–70-årsstrecket att stå utanför ännu en tid. Åren gick, många bilder publicerades på forumet, vissa som kanske ångrades av kontoinnehavaren. Människor varnades för att lägga upp för privata bilder, vilket kunde bli missvisande, till exempel när det blev dags att byta jobb, eller när politiker och makthavare skulle granskas.

Med tiden utvecklades andra sociala medier. Facebook var väl aldrig ungdomarnas forum, inte i Sverige eller i min umgängeskrets i alla fall. Instagram klev väl – enligt min referensram – fram som ungdomarnas plattform för att inte tala om den omdiskuterade appen TikTok. Idag känns Facebook ganska tomt och ödsligt. Visst, några härliga inlägg finns kvar, där man kan – i alla fall till synes – vara delaktig, i alla fall informerad, om andras liv. Men ändrade inställningar i Facebooks algoritmer samt ägarnas behov av att lyfta fram annonser i stället för inlägg har väl bidragit till att vi börjat inse att alltför mycket tid kan försvinna när vi scrollar planlöst i flödet. Medvetenheten om att algoritmerna skapats på ett sätt som ska göra att vi ”fastnar” på forumet har nog också bidragit till att vi försöker ägna oss åt annat.

Vi har även haft en pandemi som ställde våra liv på ända under flera år. Vi ställde om våra liv, jobbade mer hemifrån, tränade hemma, deltog i webinarier och möten hemifrån. Jag tycker att det har tagit lång tid att inse att vi kan leva som vanligt igen. Träffas i stan, hemma hos andra, i större grupper – på konsert, matcher och annat.

Är det bara jag som känner av en slags ”baksmälla”, en tomhet påverkad av båda dessa händelser? Eller är det månne hoten i omvärlden och den försämrade världs- och privata ekonomin som får åtminstone mig att ännu mer vilja träffa mina vänner, tillbaka till rötterna liksom, sitta runt lägerelden tillsammans? Det verkar inte som att jag är ensam om dessa känslor. För ett år sedan gav regeringen i uppdrag till Folkhälsomyndigheten att ta fram en nationell strategi mot ofrivillig ensamhet.

I myndighetens undersökning Hälsa på lika villkor 2022 svarade nästan var fjärde person över 16 år nämligen att de besväras av ensamhet och isolering. En kartläggning av ofrivillig ensamhet ska nu genomföras och en nationell strategi för att förebygga ofrivillig ensamhet och dess konsekvenser tas fram. Så sent som den 8 februari i år deltog socialminister Jakob Forssmed i en internationell digital konferens om ensamhet. För till skillnad mot vad vi svenskar kanske tror, att ensamhet är något som upplevs mer i vårt land som många månader är mörkt och kallt, så är ofrivillig ensamhet tyvärr ett internationellt problem. Desto bättre då att frågan kommit upp på bordet.

Världshälsoorganisationen (WHO) har nyligen inrättat en kommission mot ensamhet, där Jakob Forssmed är invald. Kommissionen ska under de första två åren fokusera på en global plan för arbetet mot ofrivillig ensamhet.

Ursula Rundin