Jag har börjat fundera ganska mycket på olika samhällsförändringar som pågår i samtiden. Förändringarna breder ut sig i vårt dagliga liv, i hur vi kommunicerar med varandra, företag och myndigheter.
Prata i telefon, speciellt en längre stund, är det nästan bara ”äldre” som gör. Många unga har telefonskräck och vill inte bli störda av en högljudd telefonsignal. Att söka kontakt med ett företag kan vara ett verkligt test på hur vi värdesätter mänsklig interaktion. Ett samtal som förr var en enkel fråga kan nu kräva chattrobotar, FAQ-sidor och oändliga menyer – men vad gör det egentligen med vår känsla av tillhörighet? För några generationer sedan fanns det ingen tvekan om att man kunde ringa direkt och prata med någon, och i bästa fall blev man ihågkommen från tidigare samtal. Idag förväntas vi vara nöjda med att skicka meddelanden och vänta på svar, som om det vore ett privilegium att över huvud taget få kontakt. Vad innebär det för våra relationer till organisationer och företag, och kanske ännu viktigare, till varandra?
Jag fick själv prisa min egen tendens att spara på saker, när det gällde att få kontakt med Det Stora Småländska Möbelföretaget. Triumfkänslan var stor när jag efter några stressade, irriterade minuters scrollande insåg att jag kanske hade ett telefonnummer lagrat i min telefons kontaktlista. Vilken arbetsseger! Telefonsamtalet gick fort, jag fick svar på min fråga, istället för detta ändlösa scrollande med ont i magen, för man vet inte om man hittar en kontaktväg. Och det är ju just det. Vilken kontakt kan vi räkna med att ha framöver? Kommer de unga i Generation Z (födda 1995-2009) och Generation Alpha (födda 2010-2024) tycka att en genomarbetad chattjänst ger samma trygghet i kontakten, som vi tycker det är att prata i telefon och få höra en mänsklig röst? Meddelandena på SnapChat kan sägas följa samma trend: de försvinner stunden efter att de har skickats. Ingen möjlighet där att gå tillbaka och se vad man verkligen kom överens om.
Det finns de som menar att digitala kanaler är effektivare, mer anpassade till dagens tempo, och kanske är det så – men jag kan ändå inte låta bli att undra vad vi går miste om i det här utvecklingsracet. Vad går förlorat när vi aldrig hör en annan röst, när vi aldrig får ett spontant skratt i luren, en vänlig uppmaning eller kanske till och med en varm fråga om hur dagen varit. Vad händer med vår förmåga att förstå och känna med andra, när vi hela tiden interagerar med skärmar istället för med människor? Kanske är det i dessa små, vardagliga samtal som något djupt mänskligt och meningsfullt bevaras.
Frågan blir då: vilken roll ska teknologin ha i vårt samhälle framöver? Ska den tjäna oss genom att förenkla våra liv, utan att ersätta våra mänskliga kontakter? Ska den finnas där som ett stöd, utan att bli vårt enda sätt att kommunicera? Det är nog något som vi alla behöver fundera på, för det är trots allt vi som formar det framtida samhället – inte maskinerna.
Ursula Rundin