De som törstat efter Bollmoraskildringar inom litteraturen får lagom till jul sitt lystmäte tillgodosett, för allas vår Punk-Arne Wickander är tillbaka igen.
Arne släpper den tredje och (kanske) sista boken om Bollmorapunkarna och deras öden. Med ett garv slänger han samtidigt ur sig en Wickandisk oneliner, så det är svårt att bedöma sanningshalten i det hela.
– Visst, jag kan tänka mig en trilogi i fem delar skrattar Arne när vi träffas inför intervjun, men det känns som att det är den sista i alla fall.
Den nya romanen utspelar sig under 1990-talet. Förortscentrumen glasas in. Det blir alltmer påtagligt vilka som får vara därinne och vilka som inte är välkomna. Det som började mest som en lek tjugo år tidigare ställs nu på sin spets. Vad ska man egentligen göra med sitt utanförskap? Räcker det med punkrock och Beyaz? Eller behövs det något mer? Tvivlet mönstrar på som en handsvettig matros. Är det verkligen bättre att dö i rännstenen än att tillbringa sina dagar i en suterrängvåning i en villa i Tyresö? Dricka apelsinjuice, knyta slipsen och klippa gräsmattan? Var det kanske det som var grejen ändå?
Tre huvudteman presenteras redan i första kapitlet: Vänskap, alkohol och död. Det fjärde inställer sig en bit in i boken: Skapande. Att skapa eller dö, är det frågan? Huvudpersonen Arne går en skrivarkurs hos föreningen Ordfjong. Han lär sig konsten att skriva prosa. Vi får följa hans försök att skriva den stora samtidsromanen om punk och om förorten.
Den tredje delen av punktrilogin är allvarligare och mer ödesmättad än dom två tidigare men har prisats av recensenter både här och där. Bokbloggen Kapprakt skriver ”Författaren har skapat sitt eget punkspråk för sin originella, imponerande och beundransvärda skildring av detta skede i vår moderna historia.” Expressen skriver ”… vik hädan brackor och förmyndare! Fulkultur när den är som finast.”
Hela bokserien blir den perfekta julklappen till mormor och morfar.
Niklas Wennergren
Foto: TN Jalle Jardland |